1. Introduktion

Fetischism, i sexualvetenskaplig bemärkelse, innebär att attraktion ges av något föremål bortom kön. Fetischism kan slå an känslor, fantasier, begär, sexuell praktik, sensualism, partnerval, identitet och mer i olika grad för olika personer.

Världshälsoorganisationen beskriver sexualiteten som ”en integrerad del av varje människas personlighet … Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig … [Den] påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa”. Att kunna kommunicera om sexualitet kan ses som avgörande för hälsa, respektfulla relationer och individens välmående. Kunskap om sexuell mångfald är en förutsättning för att kunna motverka snäva normer och fördomar som kan hämma människors utveckling. Därför är det viktigt att vi kan förhålla oss till fetischistisk sexualitet.

Det kan dock vara svårt att förhålla sig till fetischismen eftersom den bryter mot sexualnormer; mot heteronormens förväntan på att attraktion ska utgå från kön. Detta medför att fetischismen riskerar att osynliggöras, felrepresenteras och framställas som något som inte ingår i allmänmänsklighet. För en förståelse för fetischistisk sexualitet tillämpas därför här en normmedveten och inkluderande hållning. Centralt för en förståelse för fetischism är även en medvetenhet om att begrepp kring fetischism kan användas på olika sätt, såsom i populärkultur där ovanliga sexuella uttryck kan kallas för ”fetisch” på ett slangliknande sätt. Dessa andra innebörder bör inte förväxlas med fetischism i härvarande sexualvetenskaplig bemärkelse, vilket avser en specifik attraktion.

2. Fetischistisk sexualitet

2.1. Fetischismens grunder

Centralt i all attraktion är att en inre känslomässig laddning hos individen är kopplad till något föremål eller fenomen. Laddningen ekar i personer, kroppar och andra saker i omvärlden som matchar det känslomässigt laddade och får dessa att bli tilldragande; förknippade med känslor, fantasier och begär. Vanligast är att är en känsloladdning är kopplad till något kön, varpå den könsattraherade individen upplever begär till personer, kroppar och andra saker som förknippas med könet. I fetischismen är en känsloladdning kopplad till något föremål bortom kön. Fetischism kan beskrivas som att attraktion ges av något föremål bortom kön, alternativt att vara attraherad av något föremål bortom kön.

I fetischismen är delarna i attraktionen namngivna på ett särskilt sätt: En person som erfar attraktionen kallas en fetischist. Den inre känsloladdningen kallas fetischering. Föremålet för känsloladdningen kallas en fetisch och kan vara ett tangerbart objekt, icke könsförknippade kroppsdelar eller en mer abstrakt företeelse.

2.2. Den fetischistiska attraktionens egenskaper

Såväl attraktion som ges av kön som attraktion som ges av föremål bortom kön kan ligga till grund för de inre tankar, känslor, fantasier och begär som individen förhåller sig till personer och annat i omgivningen utifrån: Upplevande av åtrå, skönhet och estetik, önskningar och drömmar, uppfattningar om sensualism och vad som upplevs som viktigt hos en partner, uppfattningar om vad för slags handlingar och uttryck som ger välbefinnande, vad som utgör sex, etcetera.

Fetischism existerar, likt könsattraktion (såsom homo- och hetero-sexualitet), oftast från tidig ålder. Fetischism som är starkt definierande för sexualiteten finns generellt sedan tidig barndom. I ung ålder förekommer fetischismen oftast i ett ej färdigformat stadie utan strikt sexuell betydelse, så kallad protosexualitet; mer mogna sexuella aspekter tenderar att framträda i pubertetsåldern, vilket kan jämföras med snarlik utveckling av könsattraktion. Likt könsattraktion kan inte fetischism ”släckas ut” med psykoterapi. Fetischism som är signifikant för individens sexualitet består i allmänhet livet ut. Fetischistisk sexualitet existerar hos personer av alla kön.

2.3. Attraktionsmångfald

Vad som ger attraktion för en individ specificerar visserligen vad som utgör föremål för sexualiteten, men det preciserar inte vidden av hur det påverkar individens helhetssexualitet. En individ kan uppleva attraktion till ett eller flera kön likväl som attraktion till föremål bortom kön; dessa kan påverka individens helhetssexualitet i olika grad. För vissa individer som härbärgerar såväl en fetischistisk attraktion som en könsattraktion kännetecknas sexualiteten i högre grad av könsattraktion; för andra kan fetischismen i högre grad vara definierande för helhetssexualiteten. Precis som det finns könsattraktion som är konstitutiv och starkt definierande för sexualiteten (såsom hetero- och homosexualitet) så finns det fetischistisk attraktion som är konstitutiv och starkt definierande för sexualiteten. En medvetenhet om denna mångfald är central för en förståelse för attraktion i allmänhet och för fetischism i synnerhet.

2.4. Att begreppsliggöra fetischismen

Fetischismen är förknippad med dubbelt brott mot sexualnormer; både vad gäller attraktionsföremål och den föredragna praktik som attraktionsföremålet kan motivera. Det är viktigt med en förståelse för hur fetischismens primära karaktäristika handlar om attraktionsföremål; en eventuellt normbrytande sexuell praktik är en sekundäreffekt. När man ska begreppsliggöra fetischismen är det viktigt att utgå från dess primära karaktäristika; den attraktionsmässiga dispositionen. Om ett fenomen som handlar om attraktion felaktigt uppmålas i termer av sexuella uttryck blir resultatet sexualisering och osynliggörande. Detta kan jämföras med hur homosexualitet förväxlades med sexuella uttryck under 1900-talet, vilket medförde en bristande förståelse för homosexuellas sexualitet och situation. Nedan berörs hur pass väl fetischismen kan begreppsliggöras av termer som används för olika aspekter av sexualiteten.

Riktning: Begreppet riktning specificerar vad som definierar föremålet för en individs begär. Eftersom fetischism handlar om attraktionsföremål kan det ses som rättvisande att återge fetischism i termer av sexuell riktning eller begärsriktning då dessa begrepp relaterar till den attraktion som fångar in fetischismens primära karaktäristika.
Orientering: Begreppet orientering är starkt kopplat till individens attraktionsmässiga disposition men jämfört med riktningsbegreppet så betonar det övergripande mönster i individens sexualitet. Begreppet tar fasta på den inre känslomässiga dispositionen som ger upphov till de övergripande mönster som kan skönjas i individens begär. Orienteringsbegreppet kan användas för att benämna bland annat fetischistisk sexualitet. (Ibland likställs orientering med könsorientering men begreppet behöver inte vara bundet till kön.)
Preferens: Medan begreppet orientering beskriver individens övergripande känslomässiga disposition så beskriver begreppet preferens i högre grad vad individen själv vill och väljer utifrån den större paletten av möjliga stimuli som ges av den känslomässiga dispositionen. All attraktion, inklusive hetero- och homosexualitet, kan visserligen forma individens preferens men det är trivialiserande och olämpligt att återge attraktion i termer av preferens eftersom det antyder att individen skulle kunna välja sin attraktionsmässiga disposition.
Stimuli: Ett stimuli är något yttre fenomen, föremål eller praktik som upplevs som sexuellt laddat för en individ. En fetisch, ett föremål som en individuell fetischist upplever åtrå till, må vara ett stimuli – men fetischismen är inte något yttre stimuli utan avser individens inre attraktionsmässiga disposition.
Praktik: En sexuell praktik är en handling som en person utför. Fetischismen är en attraktionsmässig inre disposition som kan motivera olika praktiker men bör inte likställas med dessa.
Läggning: Begreppet läggning har en stark koppling till begreppet orientering men betonar särskilt sexualitetens konstitutiva aspekter; stabila inre egenskaper som motiverar handlandet. Den som vill anamma ett perspektiv som inkluderar sexualitet bortom könsattraktionen, såsom asexualitet och fetischism, bör förhålla sig med vaksamhet inför läggningsbegreppet eftersom det används i identitetspolitiska sammanhang med syfte att lyfta fram könsattraktion och invalidera annan sexualitet. På ett allmänt plan, fritt från politisering, kan begreppet läggning förstås betona de konstitutiva egenskaper som kan återfinnas i både könsattraktion och fetischism: Precis som könsattraktion kan fetischism förstås i termer av riktning och orientering, är i allmänhet beständigt sedan ung ålder, är inte självvalt och är inte föremål för ”bot”. På samma sätt som man kan använda begreppet läggning för mångfalden av könsattraktion så kan det användas för fetischism som är definierande för sexualiteten. När man pratar om enskilda individers läggningar bör hänsyn tas till hur de identifierar sig själva.

2.5. Fetischer

Fetischer kan delas in i tre kategorier: Tangerbara objekt bortom kropp, kroppsdelar som inte är könsförknippade och mer abstrakta saker. Tangerbara objekt bortom kropp och kroppsdelar som inte är könsförknippade kallas tillsammans plastiska fetischer. Exempel på tangerbara objekt bortom kropp är klädesplagg, material, substanser och andra ting. Att vara attraherad av kroppsdelar som inte är könsförknippade benämns även specifikt som partialism. Exempel på sådana är hår, händer och fötter. Exempel på abstrakta saker är färger och former.

På samma sätt som att fetischismbegreppet är avgränsat mot könsattraktion och inte brukar användas för att benämna sådan så är det även etablerat att använda andra begrepp än fetischism för attraktion till barn, djur och döda människor. Förutom begrepp som handlar om vad som är föremål för attraktion (såsom personer eller saker) finns det även många begrepp som handlar om hur en individ föredrar att uppleva närhet med attraktionsföremålet. Då fetischismen härrör till vad som är föremål för attraktion (sexualitetens riktning) bör den inte förväxlas med begrepp som handlar om hur (genom vilka praktiker och relationssätt) man relaterar till attraktionsföremålet. Till de senare har begrepp som voyeurism, exhibitionism, sadism och masochism förståtts höra.

En fetisch är ett specifikt föremål som fetischeras av en viss person. Det betyder att det inte finns några saker som kontextlöst är fetischer i sig själva; en sak är endast en fetisch då den är föremål för en fetischists attraktion. Saker som används i syfte att förhöja upplevelsen av könsattraktion – såsom sexiga kläder, sexleksaker och annat som skapar en erotisk stämning eller ger ett ökat fokus på den könade kroppen – kan generellt sett inte beskrivas som fetischer då sakerna i sig själva inte utgör ett fokus för sexualiteten (fetischeras). Fetischism bör alltså inte förväxlas med saker och företeelser som är kopplade till, framhäver eller anspelar på könad kropp – Fetischism handlar om att det är något föremål bortom könad kropp som ger attraktion.

2.6. Uttryck, upplevelser och relationer

Personer som erfar attraktion upplever ofta begär till något som är utanför den egna kroppen med ett tillhörande driv att på olika sätt uppleva, närma sig eller uppgå i föremålet för begäret – strävan efter närhet med föremålet för begäret. Så även fetischister. Förutom traditionella praktiker – såsom att vara nära, krama och smeka – så kan fetischism motivera handlingar som är unika för fetischen i fråga. Fetischer som är starkt förknippade med kroppar kan motivera sexualitetsuttryck som i högre grad påminner om könsattraktionsbaserad sexualitet men med ett något annat kroppsfokus. Andra fetischer som är skilda från kroppar kan ge andra förutsättningar, varpå sexualiteten kan ta uttryck som i mindre grad påminner om könsattraktionsbaserade sexuella praktiker. Vad gäller föredragna praktiker finns stor individuell variation. Upplevelsen kan vara mångfacetterad och behöver inte vara strikt sexuell. Praktiker kan även ge bland annat estetiska upplevelser, sensuella och romantiska behållningar samt allmänt välbefinnande.

Det är vanligt att fetischister, likt personer med annan attraktion, dras till personer och söker partners bland de som matchar attraktionen, har en önskan om förhållande där praktiserande av sexualiteten möjliggörs och drivs av en längtan att gemensamt uppleva sexuella handlingar – i linje med en allmän önskan hos minoriteter om att kunna leva enligt sexualiteten. Fetischister kan välja partners både i enlighet med sin fetisch och i enlighet med en eventuell könsattraktion. Vissa kan ha ett fullgott sexliv med sin fetisch utan att partners behöver vara inblandade.

3. Historiska perspektiv

För att kunna förstå dagens sociokulturella situation för fetischister är det nödvändigt att förstå fetischismens idéhistoriska bakgrund. Äldre tiders heteronormativitet, institutionaliserad i form av psykopatologi och psykoanalytiska teorier, försatte fetischismen i en marginaliserad position i samhället. Arvet efter detta lever kvar än idag.

Fetischism konceptualiserades i sexualvetenskapliga sammanhang år 1887. Det västerländska samhällsklimatet genomsyrades då av en strikt heteronormativitet: Enbart det heterosexuella barnalstrande könsbegäret betraktades som naturligt; allt annat sågs som illegitimt och sjukt. Tidig förståelse av fetischism baserades på religiös teologi, kriminologiska fallstudier, medicinska studier, mentalsjukhusobservationer, hörsägen och fåtöljpsykologi. Den utgick från flertalet antaganden som idag kan verka absurda, såsom föreställningen att enbart män skulle kunna vara fetischister.

Psykoanalys var den trendfilosofi som man teoretiserande kring sexualitet utifrån under 1800-talet och början på 1900-talet. Dåtidens psykoanalytiker sökte förklara normbrytande attraktion på spekulerande sätt. Med kastrationskomplexteorin föreställde man sig att homosexuella män och fetischister som en traumarespons skulle ha förskjutit det föregivet naturliga könsbegärets känsloladdning; till det egna könet för den homosexuelle och till föremål bortom kön för fetischisten. Även om kastrationskomplexteorin idag är förpassad till idéhistoriens sophög så var den definierande för hur normbrytande attraktion kom att förstås.

Utifrån kastrationskomplexteorin ogiltigförklarade man fetischismen: Förekomst av normbrytande attraktion antogs vara ett tecken på vanföreställning (psykos) och frånvaro av heterosexuellt könsbegär likställdes med impotens (neuros). Det resulterade i att fetischismen inte kom att uppfattas som legitim sexualitet utan som ett psykiatriskt tillstånd innebärande simultan vanföreställning och impotens.

Eftersom vanföreställning inte är något man bör ta hänsyn till så kom förståelsen för att fetischism handlar om attraktion att avledas till förmån för att fetischismen istället betraktades som impotens. Detta gjorde att fetischism, som egentligen handlar om attraktionsföremål, på ett vilseledande sätt kom att felkategoriseras som (dysfunktionell) sexpraktik. Felkategorisering drabbade även andra grupper; exempelvis återgavs transpersoner i sexuella termer.

Kastrationskomplexteorin gödde fördomar om minoriteter. Homosexuella tänktes vara utvecklingshämmade narcissister. På liknande sätt förknippades fetischism med ett objektfokus som antogs stå i vägen för möjligheten att relatera till hela människan. Detta gjorde att två väsensskilda saker sammanblandades: Att attraheras av objekt (fetischering) likställdes med att attraktionsgivande egenskaper stjäl fokus i en persons relationer – att relatera till människor som om de vore objekt (objektifiering). En skadlig stereotyp föddes: Fetischister utmålades som relationsoförmögna objektifierare.

Samhällets förhållningssätt till fetischism kom att styras av medicinska auktoriteter, vilket cementerade ett patologiskt sjukdomsperspektiv. Fetischismen sattes inte att förstås som en allmänmänsklig attraktionsmässig disposition utan som ett beteende, som den patologiska diskursen implicerade skulle ha uppstått som en följd av någon händelse – därmed något som man tänkte sig kunna söka efter orsak och bot för. Detta medförde bland annat omvändelseterapi (konverteringsterapi) och föreskrivande av psykofarmaka med så kraftig verkningsgrad att sexualdriften försvinner. En sexualiserande bild av fetischismen som strikt sexuell spreds. Sådana behandlingar och inramningar utsattes inte normföljande attraktion för, vilket upprätthöll en andrafiering – en föreställning om att fetischistisk attraktion skulle vara väsensskild från normföljande attraktion, utan koppling till allmänmänsklighet. Patologiseringen gjorde samhället omedvetet om sexuell mångfald. Den institutionaliserade avhumaniseringen drabbade hårdast den fetischism som är starkt definierande för sexualiteten och som i och med det utgör ett radikalt och hegemonistörande alternativ till könsattraktionsbaserad sexualitet.

Fetischismen hölls i patologins grepp fram till 2009 i Sverige. Världshälsoorganisationen (WHO) beslutade att globalt ta bort fetischism som diagnos 2018. År 2019 utkom den första utgåvan av WHO:s diagnosmanual där fetischism inte klassas som ett psykiatriskt tillstånd.

4. Könsattraktionsnormen

Under senare delen av 1900-talet, medan fetischismen fortfarande var patologiserad, formades ett nytt tankesätt kring sexualitet och en ny sexualnorm. Medvetenhet om den nutida sexualnormen är viktigt för att kunna förhålla sig till den nutida situationen för fetischister.

En nyckel till att förstå minoriteter är att kunna skilja mellan sexualitetens inre riktning (vad som ger attraktion) och individens föredragna sexuella uttryck (hur individen upplever närhet till det hen attraheras av). Dagens heteronorm leder dock människor att tänka på attraktion som kopplat till kön/kropp. Detta blockerar individens förmåga att öppet förhålla sig till sexuella företeelser i termer av sexuell riktning respektive sexuella uttryck. Istället begränsas perspektiven och all sexualitet uppfattas handla om inre könsattraktion respektive olika beteendemässiga uttryckssätt för könsattaktion. Detta är den nutida könsattraktionsnormen.

I Sverige upprätthålls normen av att staten har lagstadgat att mångfalden av sätt som människor kan vara lagda på enbart kan handla om könsattraktion. För att upprätthålla denna föreställning måste attraktion bortom kön utsättas för diskursivt våld: Den måste invalideras och vilseledande utmålas som något annat än attraktionsmässig disposition; som icke-konstitutiva praktiker och personliga preferenser inom ramen för könsattraktion. Detta resulterar i sexualisering, trivialisering och osynliggörande av normbrytande attraktion. Personer med sexualitet bortom könsattraktion måste sorteras in i ordningen och tillskrivas en könsattraktionsbaserad sexualitet. Genom detta maktutövande likställs könsattraktion med allmänmänsklighet och naturaliseras. All annan attraktionsmässig disposition suddas ut. Eftersom lagen har en tankestyrande funktion för samhället och kulturen sprider sig den könsattraktionsnormativa identitetspolitiken i samhället. Idel samhällsaktörer – myndigheter, vårdgivare, sexualupplysare, utbildare och andra – reproducerar statsmaktens identitetspolitiska dogm om att allas sexualiteter ska handla om könsattraktion. En sanningsregim har uppstått. Flera queerteoretiker såsom Judith Butler har kritiserat samhällets tendens att koppla sexualiteten till kön. Följden är att attraktionsmässig disposition bortom kön – såsom fetischism och asexualitet – sexualiseras, trivialiseras och osynliggörs. Minoriteter utsätts för strukturellt förtryck och samhället förlorar förmågan att förhålla sig till mångfald.

Situationen har uppstått efter en identitetspolitisk kamp om kontrollen över hur samhället ska tänka kring sexualitet. Historiskt har rörelser för homo- och bisexuella kämpat för att homo- och bisexuella ska bli sedda som respektabla minoriteter – utan sammanblandning med andra (föregivet icke respektabla) minoriteter. Denna kamp har fått gehör hos statsmakten som har cementerat skiljelinjen mot andra sexualiteter genom lagstiftning. Genom att ta kontroll över begrepp som människor tänker på sexualitet utifrån – ”läggning” – så kontrollerar man hur samhället förhåller sig till sexualitet. Samhället förhåller sig nu till homo- och bisexuella i egenskap av officiella minoriteter. Dessa konstrueras som exceptionella samtidigt som andra trycks ner. Tillvägagångssättet kan förstås som en så kallat ressentiment identitetspolitik, vilket avser strategin att främja en viss intressegrupp genom att konstruera en förståelsemässig kontrast mot andra grupper för att intressegruppen ska framstå som exceptionell och skyddsvärd från allmänhetens synvinkel. I detta används statens selektiva tillämpning av läggningsbegreppet som ett identitetspolitiskt verktyg för att osynliggöra minoriteter bortom könsattraktionen. Genom att dessa hålls i schack kan den identitetspolitiska ordningen upprätthållas.

Från att sexualiteten tidigare förstods utifrån ett heterosexuellt ideal så legitimeras nu sexualiteten av könsbegär i allmänhet. Kön som organiserande faktor för all sexualitet blev grunden i den könsattraktionsnormativitet som kom att känneteckna nutiden. När man idag förhåller sig till sexuella minoriteter krävs en särskild vaksamhet för att man inte ska missa minoriteter bortom de som tilldelats officiell status av statsmakten: Ett intrasektionellt perspektiv där man tar hänsyn till hur könsattraktionsnormen skapar marginaliserade positioner inom den större gruppen sexuella minoriteter. Detta möjliggör att förhålla sig till bland annat fetischism och asexualitet.

5. Den nutida situationen för fetischismen

Hur förhåller sig då samhället till fetischism idag? Trots att diagnosen som stigmatiserade fetischister formellt är avskaffad så förekommer fortfarande den patologiserande terminologin och inramningen. Fetischism återges ofta i instrumentella och avhumaniserande termer av beteende: En diskurs som reducerar förståelsen för fetischism till att handla om ytliga handlingsmönster som av diskursen impliceras skulle vara möjliga att söka efter orsaker till, förändra eller släcka ut. Psykoanalytiska teorier från 1800-talet som inte längre appliceras på homo- och bisexuella hemsöker fetischismen likt idéhistoriska vålnader. Genom att fetischismen behandlas på det viset, samtidigt som könsattraktionsbaserad sexualitet inte blir det, så upprätthålls fortfarande en andrafierande bild av fetischism som väsensskild från normföljande attraktion och skild från allmän mänsklighet. Patologins tankesätt dröjer sig kvar.

Fetischismen är även drabbad av skadliga historiska stereotyper, nidbilder och trivialiseringar:

Illegitimitet: Psykoanalysen likställde en fetisch med en illegitim symbol, ett otillräckligt försök att ersätta något föregivet genuint och naturligt. Detta nedvärderande synsätt har överlevt psykoanalysens borttynande samhällsinflytande och återfinns än idag i hur fetischism porträtteras. Inom såväl vetenskapliga som populärkulturella sammanhang förekommer det att ordet ”fetisch” används som en liknelse för att beskriva att en någon företeelse – som inte behöver ha med sexualitet att göra – handlar om en tom symbolik, ett otillräckligt försök att ersätta något som ses som äkta.
Sexuell objektifiering: Likt hur psykoanalysen konceptualiserade homosexuella som utvecklingshämmade narcissister utmålade den fetischister som personer som objektifierar. Denna fördom har överlevt in i modern tid och gör att det händer att man använder termen fetischering då man egentligen talar om objektifiering, sexualisering eller exotifiering. Att använda termen fetischering synonymt med dessa begrepp innebär att man utnyttjar historiska nidbilder kring fetischister som varandes personer som objektifierar andra människor. En drivkraft bakom användandet av termen fetischering när man egentligen vill tala om objektifiering, sexualisering eller exotifiering kan vara att man vill få en företeelse att framstå som extra obehaglig eller klandervärd genom att aktivera lyssnarens fördomar om fetischister och utlösa känslor av äckel, förakt eller rättfärdig harm. Förutom den stigmatiserande effekten detta har på gruppen fetischister resulterar detta även i ett annat samhällsproblem: När problemet med objektifiering, sexualisering och exotifiering projiceras på en grupp av avlägsna andra, fetischister, flyttas fokus från de strukturer – exempelvis sexistiska, könsnormativa, koloniala och rasistiska – som finns genomgripande i samhället och som kan bidra till olika problematiska preferensyttringar. Effekten kan bli en rökridå som hindrar möjligheten att uppfatta hur strukturella sociala problem kan ta sexuella uttryck.
Stereotyper kring utseende och stil: Det förekommer att personer i majoritetssamhället kallar en klädstil för ”fetisch”. Denna stil är ofta baserad på en uppfattning om fetischism som främst något sexuellt alternativt, varpå klädstilen formas efter bilden av hur en sexuellt alternativ person uttrycker sig. Denna stereotyp innebär ofta en sexuellt utmanande stil med kläder och accessoarer i särskilda material som lack och läder.
Populärkulturell slang: En annan lösryckt uppfattning om fetischism är att det skulle handla om ovanlig sex. I populärkultur finns en tendens att använda termen ”fetisch” som ett dekontextualiserat samlingsbegrepp för allt som är sexuellt ovanligt – ibland för allt sexuellt över huvud taget.

Klämd mellan kvardröjande uppfattningar från den historiska patologin och den nutida könsattraktionsnormen kan fetischismen sägas befinna sig i ett slags diskursivt ingenmansland – bortträngd från uppfattningar om giltig attraktionsmässig disposition och utesluten från det allmänna samtalet om sexualitet. Fetischismen är normabjekt. När samhället ska hantera det normabjekta samtidigt som det håller fast vid normen blir resultatet diskursivt våld: Av allehanda inflytelserika samhällsaktörer blir fetischismen sexualiserad och porträtterad som kuriösa praktiker, ytliga preferenser och sexlekar. När en grupp sexualiseras så minskar möjligheten att den kan bli förstådd som en samhällsangelägenhet, i termer av allmän mänsklighet, som en giltig minoritet att ta hänsyn till på ett sexualpolitiskt plan – ett berövande av politisk agens. Personer med sexualiteter som skiljer sig från könsattraktionsidealet riskerar att av samhället inte uppfattas som legitima minoriteter. Dessa strukturella problem drabbar i slutänden individen. Det förekommer än idag att fetischism ses som lämpligt föremål för medikalisering och omvändelseterapi (konverteringsterapi) med syfte att ”korrigera” sexualiteten.

Trots att den forna patologiseringen formellt har lyfts så dröjer sig dess verkan kvar. Patologiseringens marginaliserande effekter upprätthålls inte längre av läkarkåren men fetischister utsätts fortfarande för samma sorts behandling av andra delar av samhället: Lagstiftning, allehanda ”upplysande” aktörer, psykoanalytisk psykologi, kulturella föreställningar, etcetera. Dagens läge, där patologiseringen formellt avskaffats men där dess effekter fortfarande dröjer sig kvar, kan beskrivas som en post-patologiserad situation. I denna situation är fetischister som grupp utsatta för ett strukturellt förtryck av typen kulturdominans, karaktäriserat av osynliggöranden och exkluderingar samtidigt som gruppen framställs i stereotypa bilder och andrafieras.

6. Identitet under normens tryck

Könsattraktionsnormen ger ett begränsat tankesätt där sexuella begär uppfattas handla om könsattraktion respektive sexuella uttryck. Att bryta mot sexualnormer uppfattas därmed handla om att antingen ha en ickenormativ könsattraktion eller att föredra ickenormativa sexuella uttryck. Kring båda dessa områden har kulturströmningar bildats: HBT-kulturen respektive kinkykulturen. I dessa har samkönad attraktion respektive ovanliga sexuella uttryck kommit att bli kulturella ideal. Detta har lett till identitetspolitiska narrativ som främjar de egna idealen men som kan ha en negativ inverkan på en allmän förståelse för fetischism. I båda kulturerna riskerar den normabjekta fetischismen att vara sexualiserad, trivialiserad eller osynliggjord för att passa in i de respektive identitetspolitiska budskapen.

HBT-rörelsen har en bakgrund i gayrörelsen, den historiska emanciperande rörelsen för specifikt homo- och bisexuella. Dess historiska identitetspolitiska projekt har innefattat att etablera en könsattraktionsnormativ sexualsyn med mål att få den egna fokusgruppen att framstå som respektabel i majoritetssamhällets ögon, vilket i sin tur möjliggör lagligt skydd. Som en del i denna process har man sexualiserat och tagit avstånd från andra minoriteter. En av rörelsens mest tongivande organisationer, RFSL, erkänner bland annat inte asexualitet som en läggning och fetischism sexualiseras och osynliggörs i den samhällsupplysande verksamhet organisationen bedriver. Detta kan förstås i sitt sammanhang när man ser på den historiska identitetspolitiska kampen: Samhällets integrering och skydd av homo- och bisexuella har sin grund i föreställningen att könsattraktion uteslutande definierar hur människor är sexuellt lagda. Faktumet att det finns andra minoriteter, lagda på andra sätt, är ett hot mot den uppbyggda ordningen. Dessa minoriteter behöver inrättas i ordningen för att det historiska identitetspolitiska projektet ska upprätthållas.

Kinkykulturen kretsar kring identiteten kinky. Att vara kinky förstås ofta handla om att på uppbyggliga sätt utmana och gå bortom sexuella konventioner för den som söker sexuell utveckling. Man säger sig ägna sig åt kink, vilket ofta beskrivs som sexuella uttryck som är icketraditionella eller konventionsutmanande. Till skillnad från äldre patologiska begrepp som perversion har kink en positiv och lättsam konnotation. En förenklad sammanfattning av begreppet kinky kan vara identitet kring att föredra otraditionella sexualitetsuttryck. Kulturen förknippas med BDSM och alternativerotisk stil. Kinkykulturen har också ett konformistiskt identitetspolitiskt drag: I strävan efter att etablera ”kinky” som en ersättande förståelseram för det som historiskt setts som perverst så förekommer att man utmålar olika sexualitetsföreteelser, däribland fetischism, som att de essentiellt handlar om olika sätt som man kan vara kinkutövare på. Försöken att göra fetischistisk sexualitet förståelsemässigt underordnad kinkyidentitet innebär diskursivt våld. Även om individuella fetischister kan skapa mening och identitet kring sin sexualitet genom kinkykultur så är begreppet kink problematiskt som en övergripande förståelseram för fetischism i sig. Resultatet riskerar att bli sexualisering, trivialisering och osynliggörande.

Den HBT-kulturella pridefestivalen Stockholm Pride är ett exempel på hur fetischism marginaliseras av båda dessa kulturströmningar. För att representera fetischism har Stockholm Pride skapat Kinkykvarteret, ett inhägnat område som samarrangeras med kinkykulturen. I Kinkykvarteret blir fetischismen sexualiserad, trivialiserad och inordnad under kinkykulturell identitet. Här framträder Stockholm Prides dubbla identitetspolitik: Den ena identitetspolitiska strömningen, HBT-rörelsen, sexualiserar och stöter bort fetischismen. Man sätter fetischism såväl fysiskt som diskursivt på plats i en icke hegemonihotande kinkyinhägnad. Den andra identitetspolitiska strömningen, kinkykulturen, tar emot passningen och omfamnar den sexualiserade fetischismen som om den vore ett bland andra sexualitetsuttryck. Fetischismens queera potential desarmeras genom diskursivt våld och den könsattraktionsnormativa ordningen utmanas inte. Båda kulturerna bekräftar varandra och befäster sina identitetspolitiska budskap. ”Kinky” blir den normföljande kategorin som fetischismen ordnas in i för att kunna existera under rådande maktförhållanden. Kinkykvarteret både förstärker och exemplifierar hur fetischismen marginaliseras i dagens samhälle.